gick inte som planerat :(
jag hade tänkt låta bloggen dö. snabbt och tyst. men det gick inte som planerat. förbannat.
dom säger att ifall det är nogåt så ska man komma och berätta. dom fattar inte.
Föreställ dig att du står i ändan på en abnormt lång korridor. det är presic så att du ser andra ändan. där borta ser du alla människor du vet.skulle du försöka komunisera med en person som står där borta? nej, dom skulle ändå inte förstå vad du menar. dom skulle inte höra. för att berätta, sätta ord på känslorna behövs det någon som står närmare än resten, någon som vet hur det känns att ligga och kräla i smutsen.
vissa saker borde vara obetydliga, varför känns dom då livsviktiga??
Kommentarer
Trackback
